Hem - Om oss - Foto - Mina MC - Ord - Länkar

Till minne av


Mats X:et Persson 1959 - †2006

På väg till sista vilan *

Sista resan.

Finns det en himmel för motorcykelfrälsta? I så fall sitter nog Mats Persson där på sin Harley Davidson från 1948. Fri från sjukdom. Fri från smärta. Mats Persson reste till Schweiz för att få hjälp att ta sitt liv.
Det lyser om Mats. Livets låga brinner intensivt trots att han vet att den ska släckas om mindre än tolv timmar. För oss andra tre i rummet är döden djupt ångestladdat som vi gör allt för skjuta framför oss. Men inte för Mats. Han ser döden som en befrielse. Befrielse från ”den där djävla sjukdomen” som hindrar honom att leva ett värdigt liv. Befrielse från smärtan och plågan att inte kunna göra sig förstådd, inte kunna äta och dricka själv. Inte köra motorcykel, inte bilda familj, inte resa och se världen. Allt det han drömde om en gång.

I Laholm kallar vi honom Krysset, eller X:et. En bullrig, social kille med rytmen i blodet som vägrade ge upp trots att efterfesten för länge sedan var slut. Envis, tjurskallig, långsint, visst, men hjärtat och engagemanget för sina vänner var det inget fel på.

Jag frågade min storebror en gång varför Mats kallas X:et.
– För det finns bara ett sådant ex i hela världen, blev svaret.
Jag antar att han har rätt. Brorsan och Mats var nära vänner en gång i tiden. Själv halkade jag in från sidan och fick vara med och lyssna på plattor litet då och då. De lät mig hoppa in som trummis i deras hobbyband och långt senare, när jag bildat mitt eget band, var Mats den som fixade spelningar åt oss på den lokala mc-klubben. Vi kom varandra rätt nära under ett par år, innan jag flyttade från Laholm och hans ms-sjukdom gjorde honom allt mer isolerad.

I höstas fick vi kontakt igen. Han hade bestämt sig för att åka till självmordskliniken i Schweiz. Han var trött på skiten, som han uttryckte det. Hans önskan var att jag och fotografen Björn Larsson Rosvall, som också känner Mats, åkte med och dokumenterade resan. Han såg det som ett inlägg i den hetare debatten om aktiv dödshjälp.
– Det är för jävligt att svårt sjuka människor ska behöva åka utomlands för att få dö, tyckte han.

Tre månader senare sitter vi på ett hotellrum i Zürich och lyssnar på Pink Floyd från en medhavd bandspelare. Mats delar rum med sin allra närmaste vän Rickard Robertsson som följt med som stöd och hjälp. Redan från början gjorde Krysset klart för oss att detta inte fick bli någon deppig resa. Och vi gör allt – trots motstridiga känslor – för att hans sista dygn ska bli helt i hans smak.
– Inget depp. Nu kör jag rock‘n‘roll hela vägen till mållinjen, säger han.

Vi har varit ute på stan och ätit middag. Mats lät oss välja restaurang, enda kravet var att det skulle finnas ordentliga köttbitar och ingen vitlök. Rickard skar upp och matade Mats med små bitar av sirloinsteken och hjälpte honom att få i sig två glas öl. Efter det en Irish coffe med en skvätt Baileys i. Precis som han vill ha den.



Klockan är strax efter fyra på eftermiddagen och Mats har precis vaknat efter att ha sovit sin middagslur. Han har bott i det lilla huset på Hallandsåsen i fyra år. De första åren klarade han av att gå och lägga sig själv. Nu måste han ha hjälp av sin assistent för att komma i säng.

 


Mats bror Benny hjälper till med rakningen.

 

Nu är det eftersits och Mats mår som en prins. Vi har visat honom några av bilderna till det här reportaget och han ler igenkännande. Skämten och kommentarerna fortsätter att hagla i rummet. När natten är på väg att övergå i morgon blir samtalet allt intensivare. Vi tar oss igenom alla livets skeenden och når så småningom döden. Jag undrar om han är rädd. Han skakar på huvudet.
– Även om jag inte gillar tanken på att dö så är det inte lönt för mig att vänta längre. Det är ett lätt val när man har facit.

Han vill att vi ska minnas honom som han var i sina krafts dagar. Som tjejcharmören med det långa håret och tatueringarna, killen som gled fram på sin Harley Davidson med förlängd framgaffel.
– Inte som nu, säger han och pekar på rullstolen.

På frågan om han tror på ett liv efter döden svarar han:
– Om det är så, så är det så. I så fall kan jag ju gå runt och jävlas med folk som går kvar här på jorden. Det är som låten Alla vill till himmelen men ingen vill dö. Det kanske finns en Harley Davidson-himmel med plats för mig.

 

"Vi är på väg för att träffa en gammal kompis som bestämt sig för att dö"

Vi åker från kusten in mot land. Efter några kilometer börjar vi klättringen uppför Hallandsåsen och landskapet förändras. Det är svårt att tänka sig en vackrare plats en krispig, klar morgon i september. Bokskogarna som släpper igenom minimalt med ljus och stengärdsgårdarna som omringar horder av betande, rödbruna kor.

Det var många år sedan jag senast träffade Mats. Då gick han upprätt, om än något bredbent för att inte tappa balansen. Hans tal var kristallklart och rösten kraftfull.
Vi är på väg att träffa en gammal kompis som bestämt sig för att dö och frågorna trängs i mitt huvud: Hur växer ett sådant beslut fram? Kan man verkligen tänka igenom en sådan sak tillräckligt noga? Vågar man ångra sig när det väl blir dags?

Bara en liten bit kvar nu. Vi svänger in på Per Mårtensväg, ett småstugeområde strax norr om Hjärnarp. Där vägen tar slut och skogen tar vid ligger den lilla huset i skånskt korsvirke.
Han sitter i köket med ryggen mot oss. Håret i hästsvans som alltid och när han vänder sig om är han precis så som jag minns honom. Ett stort leende. Intill honom sitter hans storebror Benny.
Mats sträcker ut en hand, jag undrar hur han mår.
– Bra, svarar han kort.

Han har magrat. I sin rullstol med en filt över benen ser han ut som en liten fågelunge. Handen är klumpig och ostyrig när han sträcker sig fram för att ta kaffemuggen. Det händer att han tappar muggen på grund av sina sargade muskler.

Längs väggarna i vardagsrummet och i delar av köket står träbackarna med skivor – Mats stolthet.
– 4 087 skivor. Bara vinyl, ler han.
Kryssets skivsamling har varit legendarisk i Laholm i över 20 år. Här finns all klassisk rock värd namnet.

Han berättar om sitt senaste besök hos neurologen:
– Läkaren sa, nu Mats har du ingen vanlig MS längre. Nu är den progressiv. För mig är nästa steg ryggläge och sedan blir det svårare och svårare att andas. Vem fan vill ligga så?
Han pratar stötvis. Muskulaturen i tungan är delvis förtvinad av sjukdomen, konsonanterna och vokalerna stockar sig i munnen. Jag får ofta be honom prova en gång till, litet långsammare, så att jag förstår.

Dagarna går långsamt i den lilla stugan. Mats hjälps ur sängen av assistenten vid 9-tiden. Största delen av dagen tillbringar han här vid köksbordet i sin rullstol. Han brukar inte vilja ha någon lunch. Vid tvåtiden lägger assistenten honom i sängen, placerad intill fönstret i vardagsrummet. Efter ett par timmar vaknar han, slötittar på Discovery eller Animal Planet på sin stora tv. Vid 20-tiden äter han sedan för första gången, och ett par timmar senare får han åter hjälp att lägga sig. Dag ut och dag in. Samma rutiner.


Avskedets stund mellan bröderna. Benny säger hej då till sin bror som bestämt sig för att åka till Schweiz för att få hjälp att dö. Kvinnan från Ängelholms färdtjänst hjälper Mats uppför rullstolsrampen.


En bit på väg. Vi har kommit till Köpenhamn efter en tågresa genom Skåne. Mats tar ett bloss innan det är dags att ta rulltrappan upp till avgångshallen och det väntande planet till Zürich och Dignitas

 

Jag börjar inse att det till stora delar är Bennys förtjänst, som är en av Mats fyra assistenter, att han trots allt lyckas hålla humöret uppe.
Just nu är han igång och berättar en historia om hur de slet med Mats rullstol när de var på konsert med bluegrass-bandet Hayseed Dixie i Köpenhamn i våras.
– Jag sa till Mats, när vi väl fått upp honom för den smala trappan, att det blir lättare när vi ska hem. Då släpper vi rullstolen vid det översta trappsteget och så får du studsa ner!

Båda skrattar. Tonen mellan bröderna är rå men hjärtlig. Men mellan skämten förstår man hur svårt det är för Benny att se sin lillebror brytas ned av sjukdomen.
– Det är klart att det är tungt att se honom i det här skicket. Men samtidigt är det gott att få ha varit honom så här nära nu när slutet närmar sig.

 

"I ett decennium har han umgåtts med tankarna på att ta sitt liv"

Ett år har gått sedan Mats för första gången hörde talas om den schweiziska självmordskliniken Dignitas.
– Jag läste en artikel och kände direkt att jag ville dit. Ännu så länge är jag klar i huvudet och kan fatta mina egna beslut. Vem vet hur det är om ett år eller två.

Benny och systern Annika har accepterat hans beslut. Båda föräldarna är döda och Mats har ingen egen familj.
– Han gör som han vill. Det har han alltid gjort. Har han bestämt sig så är det så, konstaterar Benny.

Ur Mats Perssons sjukjournal:
88-09-29

Besök på Laholms läkarstation
29-årig man arbetar som sjöman. Sedan 2–4 veckor besvär i båda benen och fötterna i form av domningskänsla och stickningar. Han har lättare för att snubbla. Tycker känseln minskat något. Ibland tappar han morgontofflorna utan att han märker det. Snubblar på trösklar.
Domnkänslan i hö hand.
Rem till Neurologmott i Halmstad.


88-12-15
Besök på Neurologmott på länssjukhuset i Halmstad
Diagnos MS, efter res från ryggmärgsprov.


Jag frågar hur han kände när han fick diagnosen.
– Ingenting speciellt. Jag visste inte så mycket om ms, mer än att den var obotlig. Jag tänkte att det är väl bara att köra på som vanligt. Och just då mådde jag ganska bra.
Benny fyller i:
– I början kunde vi till och med skoja om det. Jag minns när vi var på en mc-träff i Småland och Mats hade druckit litet för många öl. Jag kom förbi och sa till honom ”Skärp dig! Du är ju full”. Mats bara skakade på huvudet och skrattade: ”Det är den där djävla ms:en som spökar.”

Det skulle bli värre. I mitten av 1990-talet tog sjukdomsförloppet ordentlig fart. Balansen blev sämre, motoriken och känseln likaså. Han tvingades säga adjö till sin karriär som båtmaskinist och försörjde sig i stället ett par år som lackerare.

Han erbjöds bromsmediciner, men de var dyra och biverkningarna svåra.
– Jag tackade nej. Varför ska jag leva med svåra biverkningar hela tiden, när jag kan leva hyfsat mellan skoven utan biverkningar, resonerade han.

Våren 1996 var Mats ute med sin motorcykel. När han stannade vid en korsning och satte ned fötterna bar benen honom plötsligt inte längre. Han föll platt till marken med motorcykeln över sig.
Det var ungefär vid den här tiden som han började fundera på självmord.

Länssjukhuset i Halmstad:
96-04-13

Pat intog i tisdags kväll den 9/4 ca 80 st Alvedon (pat tror att det var på 500 mg) samt konsumerade en 75:a whisky med syfte att ta livet av sig. När pat vaknade upp på onsd och insåg att han ej hade lyckats skar han sig i vä handled.

Det var hans mamma och syster som hittade honom. Då bodde han i ett litet hus alldeles intill sin mammas villa i Skummeslöv. Undan för undan hade han börjat förstå att sjukdomen bara skulle bli värre, att hans muskler var på väg att förtvina.


Ute på stan och äter middag. Mats valde restaurang, enda kravet var att det skulle finnas ordentliga köttbitar och ingen vitlök. Rickard skar upp och matade Mats med små bitar av sirloinsteken och hjälpte honom att få i sig två glas öl. Efter det en Irish coffe med en skvätt Baileys i. Precis som han vill ha den.

 


Nu, tio år senare, är bitterheten och ångesten sedan länge passerade stadier. I ett decennium har han umgåtts med tankarna på att ta sitt liv. Hans enda fokus nu är resan till Schweiz.

Det har blivit oktober och Mats blir stadigt sämre. I går fick Benny för första gången mata honom. Hans egna försök att hålla i besticken slutade med att han körde gaffeln i läppen flera gånger.
– Det är som att han inte kämpar emot längre. Förr åkte vi till plantskolan och köpte växter, planterade dem här i trädgården och såg hur de växte upp. Eller så åkte vi på konserter och hade skoj. Nu säger Mats att det inte är någon idé att planera eftersom de kan höra av sig från Dignitas när som helst, säger han uppgivet.

Klockan är strax efter sju på kvällen fredagen den 17 november när Rickard ringer och berättar att Dignitas har hört av sig.
Mats har fått fyra olika datum att välja mellan.
– Han tog första bästa. Vi åker på tisdag.

Jag frågar hur Mats och Benny tagit emot beskedet.
– De blev lättade. Det har varit en hård anspänning på dem båda två, att gå och vänta utan att veta.

Hela morgonen har Benny varit rastlös, tittat på klockan, kontrollerat Mats packning. Gång på gång.
– Det känns som om klockan går för fort.

Själv vill han inte följa med till Schweiz. Jag ställde frågan redan första gången vi sågs den här hösten. Han svarade nej – snabbt och kort. Jag förstod att han inte orkade några följdfrågor.
Prick klockan nio kommer bussen från färdtjänsten. Klädd i en munkjacka med ”Sverige” tryckt i stora bokstäver över bröstet och ett par svarta joggingbyxor, rullas Mats ut på verandan för sista gången.

Det är avskedets stund. Bröderna ska aldrig mer återse varandra.
Rullstolsrampen är nedfälld. Benny böjer sig hastigt fram, ger sin bror en kram, orkar bara yttra några få ord.
– Hej då, Mats.

De är båda sammanbitna, deras blickar viker undan.

I sista stund rusar Bennys hund Nero upp på rampen och nosar på Mats, som för att ta ett sista farväl.
– Ja, Nero. Det är tråkigt att Mats ska resa, säger Benny.

Ett grått, tungt regn faller över Hallandsåsen. November visar sig från sin allra sämsta sida. Jag sitter intill Mats och försöker tolka hans ansiktsuttryck.
– Det känns bra att äntligen vara på väg, säger han.
Fem timmar senare lyfter planet till Zürich. Bara tre av oss har returbiljett.

 

"Strax efter klockan två på eftermiddagen dödförklaras Mats Anders Vincent Persson"

Ångesten ligger tung över det lilla sällskapet som sitter på Hotell Intercontinental. Glädjen från i går kväll har bytts till nervositet och oro. Oro inför hur vi ska hantera det vi har framför oss.
Rickard svettas och är irriterad. Han får inte ordning på packningen. Det är Rickard som hjälpt Mats komma upp och ner i sängen, burit honom till toaletten, matat honom. I tre dygn har han kämpat med sina känslor. Nu orkar han snart inte längre.

Den enda av oss som är lugn är Mats.

Snart sitter vi i en svart Mercedes på väg genom stan. Tio minuter senare svänger vi in på idylliska Gertrudstraße där bilen stannar framför nr 84, ett grått hyreshus i sten.

Vi möts av en leende, vänlig man i 45-årsålden som presenterar sig som Mr Reutlinger, representant från Dignitas. Han hjälper oss in i hissen, vidare upp till fjärde våningen och in i en liten lägenhet.

Det här är så långt ifrån klinikkänsla man kan komma. Ett litet pentry rakt fram och till vänster ett spartanskt inrett rum på max 15 kvadratmeter. Golvet är slitet, billiga tavlor på väggarna. Ett furubord med fyra stolar står längs väggen, på bordet en grön duk, ett fat med kakor och en ask pappersnäsdukar. Intill fönstret i andra ändan av rummet står en smal säng, bäddad med gula lakan.

På bokhyllan intill har någon lagt en hög med cd-skivor – Paganini, Beethoven, Mozart, Vivaldi. Men ingen cd-spelare. I pentryt står ett vattenelement och droppar.

Det är svårt att förhålla sig till det faktum att i det här lilla rummet har hundratals människor valt att dö de senaste åren. Så anspråkslöst, så trist, så själlöst. Min egen instinkt är att fly härifrån så fort som möjligt. Mats däremot verkar inte bry sig det minsta, där han sitter och väntar på en kopp kaffe.

Jag sätter på vår bandspelare och hör Jimi Hendrix ta de första ackorden till ”Hear My Train A Coming”. När kaffet kommit på bordet sätter sig mannen från Dignitas ned och förklarar hela proceduren.

Han läser ur sina papper och visar var Mats ska skriva under. Det är juridiska dokument där Mats intygar att han är vid sina sinnens fulla bruk, att ingen tvingat honom att begå självmord. Han frågar om Mats vill obduceras. Mats skakar på huvudet.

På bordet brinner ett värmeljus, klockan i köket har passerat tolv och Jimi Hendrix har ersatts av Metallica som spelar ”Nothing Else Matters”. Mannen pratar helt odramatiskt om det som ska hända.
– När du har dött ringer jag myndigheterna. Det kommer en läkare och några poliser till lägenheten och ställer frågor till mig om hur det hela har gått till, om du har druckit vätskan själv och om det är du som skrivit under alla handlingar.

Mats nickar och får hjälp att tända en cigarett. Led Zeppelins ”Stairway To Heaven” hörs i bakgrunden och halvvägs in i låten känner jag att min egen ångest håller på att övergå i panik. Jag böjer mig fram, tar ett hårt tag om Mats ben:
– Krysset, du behöver inte göra det här. Vi kan åka härifrån. Vi kan åka hem igen.


Inre frid. Bara några minuter efter att Mats druckit sömnmedlet somnar han djupt. Rickard sitter kvar hos honom ända till slutet.

FOTO: BJÖRN LARSSON ROSVALL

 

Han ser på mig med stadig blick, skakar på huvudet.
– Det är lugnt. Det är detta jag vill.
Det är då jag inser att hans beslut är oåterkalleligt. Jag inser också att så länge vi är fullt friska kommer vi aldrig att kunna förstå hur någon kan vara så bergfast övertygad om att ta sitt liv.

Klockan har nu passerat ett. Rickard lyfter över Mats från rullstolen till sängen. Mr Reutlinger hämtar glaset med det dödliga sömnmedlet. Han ställer sig intill sängen och säger en sista gång:
– Om du dricker detta kommer du att dö. Om du inte vill dö måste du säga till, så avslutar jag hela processen och du kan åka härifrån.
– Shoot, säger Mats och för sugröret till sin mun, i tre klunkar får han i sig vätskan.
– Ha en trevlig resa, säger Mr Reutlinger.

AC/DC spelar ”Hells Bells”. Rickard sitter intill sängen och håller Mats i handen.
– Tack Mats. Tack för att jag har fått vara din vän. Tack för alla underbara, goda år vi har fått tillsammans.

Han pratar tyst, orden klumpar sig i halsen. Tårarna rinner och han kramar Mats hand. Vänskapsbanden mellan dem känns så täta att det nästan går att ta på dem.

Jag står bakom sängen. För fem minuter sedan drack vi kaffe tillsammans. Nu ligger han framför mig och dör. Plötsligt drabbas jag av en våldsam längtan efter att få krama mina barn.
Mats gäspar stort och hör Rickard säga:
– Vi ses i Valhalla.
– Men du behöver inte ha bråttom, svarar Mats.

Nu är det omöjligt för honom att hålla sig vaken längre. Snart hörs ljudliga snarkningar i rummet, snarkningar som efter en stund övergår i djup, djup sömn.
Musiken tystnar. För ett ögonblick är det alldeles tyst i rummet. När jag börjar ta in omvärlden igen hör jag bruset från motorvägen en kilometer bort.
– Han har slutat andas. Men jag känner fortfarande hans puls svagt, viskar Rickard.

Strax efter klockan två på eftermiddagen, torsdagen den 23 november 2006 dödförklaras Mats Anders Vincent Persson. Han blev 47 år. Bland oss som kände honom kommer han att bli ihågkommen som vännen som älskade livet – men som vägrade fråntas rätten att bestämma över sin egen död.

En vecka senare ringer jag Benny för att fråga hur han mår.
– Jag är så himla glad för Mats skull. Så glad att det blev en rolig resa, att han fick skratta och umgås med gamla kompisar. Och att han fick somna in lugnt och stilla.

Vanligtvis är han sparsam med känslor, men nu berättar han. Om den svåra tiden efter avskedet.
– Värst var det på torsdagen. Jag visste ju inte vilken tid det skulle ske. Jag hade ont i magen hela dagen. Och hunden ylade, det brukar han ju aldrig göra. Men strax efter klockan två på eftermiddagen släppte det. Till och med hunden tystnade.

Fotnot: Inför det här reportaget gav Mats Persson SvD:s medarbetare en fullmakt där han intygar att det är hans önskan att resan till Zürich och Dignitas dokumenteras och publiceras. Han gav oss också tillstånd att ta del av innehållet i hans journal.
*Detta är en utskrift från Svenska Dagbladets nätupplaga, SvD.se. Publicerat 17 december 2006.
Reporter Fredric Karén, fredric.karen@svd.se

Uppdaterad 30 December, 2011© Sassolini di cielo per sempre.